Hepatit C-virus (HCV) är en blodburen infektion som primärt angriper levern och orsakar inflammation. Viruset tillhör familjen Flaviviridae och finns i sex olika genotyper. HCV är en av de vanligaste orsakerna till kronisk leversjukdom i Sverige. Utan behandling kan infektionen utvecklas till levercirros eller leverkreft. Idag finns mycket effektiva antivirala läkemedel som kan bota infektionen hos över 95% av patienterna. Tidig upptäckt och behandling är avgörande för att förhindra allvarliga komplikationer.
HCV sprids huvudsakligen genom kontakt med infekterat blod. De vanligaste smittvägarna inkluderar delning av sprutor och injektionsutrustning, otillräckligt steriliserade medicinska instrument och blodtransfusioner före 1992. Sexuell överföring är ovanlig men kan förekomma, särskilt vid riskfylld sexuell aktivitet. Överföring från mor till barn under graviditet eller förlossning är möjlig men relativt sällsynt. Viruset sprids inte genom kramar, kyssar eller genom att dela mat och dryck.
Många personer med HCV-infektion upplever inga symptom under lång tid, vilket gör sjukdomen svår att upptäcka tidigt. När symptom uppträder kan de inkludera trötthet, ledvärk, illamående, aptitlöshet och gulsot. Akut hepatit C utvecklas inom 2-12 veckor efter smitta och kan vara symtomfri eller ge influensaliknande besvär. Cirka 75-85% av infekterade utvecklar kronisk hepatit C, som kan fortskrida under decennier. Utan behandling kan kronisk infektion leda till levercirros hos 10-20% av patienterna inom 20-30 år, med risk för leversvikt och leverkreft.
Särskilt utsatta grupper inkluderar personer som använder eller tidigare använt injektionsdroger, vårdpersonal med risk för nålstick, personer som fått blodtransfusioner före 1992, samt personer med HIV-infektion. Andra riskfaktorer är tatueringar eller piercingar utförda under osäkra förhållanden, hemodialys och sexuella kontakter med HCV-positiva personer. Ålder över 50 år och födelse mellan 1945-1975 betraktas också som riskfaktorer i många länder.
HCV-diagnostik genomförs i flera steg för att säkerställa korrekt diagnos. Första steget är antikroppstest (anti-HCV) som visar om personen någonsin exponerats för viruset. Vid positivt antikroppstest följs detta upp med HCV-RNA test som bekräftar aktiv infektion. Genotypning utförs för att identifiera virustyp och välja optimal behandling. Leverfunktionstester och fibrostester bedömer leverskador. Följande analysmetoder används:
Testning rekommenderas för alla personer med kända riskfaktorer, inklusive tidigare eller nuvarande injektionsdroganvändning, vårdpersonal med exponering för blod, samt personer födda 1945-1975. Symtom som trötthet, gulsot eller förhöjda leverenzymvärden bör föranleda testning. Rutinscreening rekommenderas även före större kirurgiska ingrepp och vid graviditet i vissa fall. I Sverige erbjuds gratis testning på vårdcentraler och infektionsmottagningar. Tidigt omhändertagande och testning är viktigt för att förhindra spridning och leverskador.
Positivt anti-HCV test följt av positivt HCV-RNA bekräftar aktiv infektion som kräver behandling. Positivt anti-HCV men negativt RNA indikerar genomgången infektion eller botad hepatit C. Negativa tester utesluter generellt HCV-infektion, men vid recent exponering kan upprepning behövas. Efter bekräftad diagnos genomförs regelbunden uppföljning med virusmätningar, leverfunktionstester och bedömning av behandlingsrespons. Kontroll av behandlingsframgång sker 12 veckor efter avslutad terapi.
Direktverkande antivirala läkemedel (DAA) har revolutionerat behandlingen av hepatit C i Sverige. Dessa moderna läkemedel erbjuder botningsfrekvenser på över 95% med behandlingstider på 8-12 veckor. DAA-preparaten är väl tolererade med få biverkningar jämfört med tidigare interferonbaserade terapier. Behandlingen är oral och kan genomföras polikliniskt. Läkemedlen verkar genom att blockera specifika proteiner som viruset behöver för sin replikation. De flesta patienter kan behandlas framgångsrikt oavsett genotyp eller sjukdomsgrad. Tidig behandling förhindrar utveckling av cirros och leversjukdom.
Sofosbuvir är en nukleotidanalog som blockerar virusets RNA-polymeras. Det kombineras ofta med andra antivirala medel som ledipasvir eller velpatasvir. Dessa kombinationer är effektiva mot alla HCV-genotyper och har utmärkt säkerhetsprofil. Behandlingstiden varierar mellan 8-12 veckor beroende på patientens tidigare behandlingshistorik och leversjukdomsgrad.
Denna kombination innehåller en NS3/4A-proteashämmare och en NS5A-replikationskomplexhämmare. Preparatet är pangenotypiskt och behandlar alla HCV-genotyper effektivt. Behandlingstiden är ofta 8 veckor för tidigare obehandlade patienter utan cirros. Kombinationen har minimal interaktion med andra läkemedel och kan användas vid mild till måttlig njursvikt.
Ytterligare behandlingsalternativ inkluderar kombinationer med daclatasvir, ombitasvir och dasabuvir. Dessa används främst för specifika patientgrupper eller vid resistens. Valet av behandling baseras på genotyp, tidigare behandlingshistorik och eventuella kontraindikationer.
Socialstyrelsen och svenska leverläkarföreningen har etablerat nationella riktlinjer för HCV-behandling. Alla patienter med kronisk hepatit C rekommenderas behandling oavsett sjukdomsgrad. Behandling prioriteras för patienter med avancerad fibros, cirros eller extrahepata manifestationer. Regelbunden uppföljning med virusmätningar genomförs under och efter behandling. Behandlingen är kostnadsfri inom svensk sjukvård. Läkemedelsverket övervakar kontinuerligt säkerhet och effektivitet av godkända preparat.
Det finns ingen vaccination mot hepatit C, vilket gör förebyggande åtgärder avgörande. Vaccination mot hepatit A och B rekommenderas starkt för HCV-positiva patienter för att undvika koinfektion. Viktiga skyddsåtgärder inkluderar att undvika delning av nålar, rakblad och tandborstar. Vårdpersonal ska följa strikta hygienrutiner och använda skyddsutrustning vid kontakt med blod.
Alkoholkonsumtion ska undvikas helt eller kraftigt begränsas då alkohol accelererar leverskador vid HCV-infektion. En hälsosam kost rik på antioxidanter och fibrer stödjer leverfunktionen. Regelbunden fysisk aktivitet förbättrar den allmänna hälsan och immunförsvaret. Undvik hepatotoxiska läkemedel och naturläkemedel utan läkarkonsultation. Tobaksrökning bör upphöras då det kan försämra behandlingsresultatet. Viktminskning rekommenderas vid övervikt för att minska fettinlagring i levern.
Återinfektion kan ske eftersom HCV-infektion inte ger livslång immunitet. Fortsatt riskbeteende som delning av injektionsmaterial utgör störst risk. Personer med pågående drogmissbruk behöver kontinuerlig rådgivning och stöd. Regelbundna kontroller med virusmätningar rekommenderas för riskgrupper. Vid återinfektion kan behandling upprepas med goda resultat.
Moderna DAA-behandlingar för hepatit C är generellt vältolererade, men vissa biverkningar kan förekomma. De vanligaste inkluderar trötthet, huvudvärk, illamående och mild diarré. Vissa patienter kan också uppleva koncentrationssvårigheter, sömnproblem eller hudutslag. Dessa symtom är oftast lindriga och övergående. Sofosbuvir-baserade regimer kan orsaka anemi hos vissa patienter. Glecaprevir/pibrentasvir kan ge förhöjda bilirubinvärden. De flesta biverkningar försvinner efter avslutad behandling. Det är viktigt att rapportera alla biverkningar till din läkare för optimal uppföljning.
HCV-mediciner kan interagera med flera andra läkemedel. Viktiga interaktioner inkluderar warfarin, immunsuppressiva medel, vissa antiarytmika och protonpumpshämmare. Växtbaserade preparat som johannesört kan minska effekten av HCV-behandling. HIV-mediciner och vissa antibiotika kräver dosanpassning. Amiodarone tillsammans med sofosbuvir kan orsaka allvarliga hjärtproblem. Informera alltid din läkare om alla mediciner, kosttillskott och naturläkemedel du tar.
Kontakta omedelbart sjukvården vid svåra biverkningar som andningssvårigheter, svår hudreaktion, eller ovanlig trötthet. Sök akut vård vid tecken på allvarlig leverreaktion som gulsot, mörk urin eller kraftig magsmärta. Kontakta din läkare om biverkningar påverkar dagliga aktiviteter eller inte förbättras över tid.
Efter avslutad HCV-behandling krävs regelbunden uppföljning för att bekräfta botning. SVR12 (sustained virological response) mäts 12 veckor efter behandlingsslut och visar om viruset är eliminerat. Leverfunktionstester följs upp för att övervaka förbättring. Patienter med cirros behöver fortsatt övervakning för komplikationer och levercancer. Uppföljning sker initialt var 3-6 månader, sedan årligen. Vaccination mot hepatit A och B rekommenderas om immunitet saknas.
Prognosen för hepatit C-behandling är utmärkt med moderna DAA-mediciner. Botningsfrekvensen överstiger 95% för de flesta patientgrupper och genotyper. Även patienter med cirros eller tidigare behandlingssvikt har höga botningschanser. Efter lyckad behandling minskar risken för levercirrros, levercancer och kardiovaskulära komplikationer betydligt. Tidig behandling ger bäst prognos och förhindrar leversskador.
Forskning fokuserar på kortare behandlingsregimer och pangenotypiska kombinationer. Nya läkemedel under utveckling syftar till 4-6 veckors behandling. Kombinationspreparat som förenklar dosering studeras. Forskning pågår även kring preventiva strategier och vaccinutveckling mot hepatit C för framtida förebyggande av infektioner.
I Sverige finns omfattande stöd för HCV-patienter genom vårdcentraler och infektionskliniker. Hepatitföreningen Sverige erbjuder patientstöd och information. 1177 Vårdguiden ger tillgänglig information online och via telefon. Följande resurser är tillgängliga:
